Svar...

Idag har jag fått några svar, svar på att jag inte är tokig utan "bara" tänker lite fel i vissa situationer.
Jag har under några veckor stängt in mig i mitt egna skal för jag håller på att bearbeta min "ryggsäck". Har fått hjälp av en fantastisk person, som öppnat ögonen på mig lite grann, steg för steg. Otroligt jobbigt och energi krävande. Omgivningen är lyckligt ovetande för tillfället, men i och med att jag skriver detta nu så kommer det ut. Det är inget farligt och inget någon behöver oroa sig för, utan bara mitt jag som behöver helas. Det går bra att fråga hur jag mår, alldeles förträffligt faktiskt, men goda råd ber jag att få undvika, jag vill hålla mig till min linje, och till min linje endast!
Ångest, depression och en generell social fobi... Hur låter inte det... Till och med min treapeut var förvånad.... Det märks ju inte... Nej, det märks inte, för jag skulle inte tillåta det. Det är nu jag får bevisat vilka som är mina vänner och inte. Det är nu jag behöver utmaningar av Er!!! Bring it on friends!!! <3
Att ständigt ha en eller flera röster som maler i huvudet, som alltid talar om hur jag ska göra, hur jag ska vara och vad jag ska säga, för jag tror att andra förväntar sig det av mig är otroligt energi krävande. Och det är väl det som har tagit slut nu... Jag försöker utmana mig själv dagligen. 
Så fortsättning följer...


Den finaste varmaste kramen till Dig som tar dig tid att läsa

När kraften inte finns...

Jag är rädd.... Rädd att mitt väsen håller på att gå sönder. Jag skriker o skriker men ingen hör. Mitt hjärta är påväg ur kroppen. Den kommer nu. Den som jag är rädd för. Ångesten över mig själv som människa. Varför just jag? Tårarna brinner innanför ögonlocken men jag tänker fan inte låta dom komma. Tänker inte visa mig svag, fast jag helst av allt vill sjunka ihop till en blöt fläck. Att alltid vara glad, kåt o tacksam som Lorry skulle ha uttryckt det. Jag tror inte jag fixar det! Igår sprang jag för mitt liv, men känslan hinner  ikapp mig igen. Käftsmäll på käftsmäll, besvikelse och outgrundliga krav hopar sig.
Låt mig bara se en ljusglimt av att det kommer att bli bra. Bara en... Gaaaahhhh!!! Det finns ett mörker inom oss alla. Mitt är här nu. Det visar sig inte ofta, men nu blottlägger jag mig för dig... Tro inte att jag alltid är en glad skit, det är en väl spelad charad för att slippa alla jobbiga frågor!!!
Hur ska jag kunna förklara, när jag inte vet själv.
Alla dessa krav. Alla borden. Jag borde gjort si, jag borde gjort så, jag skulle ha varit där, jag skulle ha brytt mig mer. Jag borde. Jag BORDE, JAG BORDE!!!!!! Det skriker i min själ, men ingen hör. Ingen kommer att få höra.
Den är här nu....

Får man tycka synd om sig själv??

Mitt jag är inte den som gärna vill tycka synd om mig själv. Det ordnar sig alltid. Men ibland känns allt så himla hopplöst, som just nu, just idag.
Jag vill inte vakna varje morgon med att fundera hur dagen ska bli, hur jag ska hitta orken och varför just jag. Allt började egentligen för länge sen , men den huvudsakliga orsaken var ett olyckstillbud för 2 ½ år sen. Jag gjorde illa nacken. Efter bara någon månad ville det inte ge med sig, utan snarare så spred sig smärtan till främst vänstra sidan av kroppen. Där är vi än... Med daglig huvudvärk, endel dagar bättre och andra sämre. Läkaren satte en diagnos, fibromyagi, orsakad av långvarig värk, med whiplashen som startskott. I de flesta fall har man blivit bättre inom 6 månader... 6 månader gick... Nästa läkare sa, man blir i de flesta fall bra inom två år... 2 år har gått... Nu är nästa bud, man blir i de flesta fall bra inom 5 år och jag skulle vara överlycklig om det är så, för då har jag halvtid som längst nu. Min ork tryter!!
Efter att ha slitit med denna värk och vissa mediciner mår jag inte bra av fick jag äta en djävulsk tablett. En liten jävla kapsel som fullkomligt äter upp mig. För varje kapsel jag tar får jag en fruktansvärd ångest. Läkarna skriver ut den med förbehållet "Du vet att den inte är bra för dig, den är beroendeframkallande". Jo tack, det VET jag... Jag vet dock inte hur jag nu, efter över två år ska kunna sluta med dem. Ska jag fortsätta att må dåligt för varje jävla kapsel, eller ska jag må dåligt av denna jävla värk!!!
Jag hoppas att min resa ska ta en ny vändnig inom kort. Jag har blivit erbjuden att få hjälp av ett så kallar rehabteam. Jag hoppas dom kan hjälpa mig, eller som det så fint låter "att lära mig leva med värken"...
Har försökt minska på medicinen, har försökt att sluta, men min hjärna och kropp går upp i atomer. Att "tända av" är ingen dans på rosor!!! Jag vill ha hjälp, men läkaren påstår att det ingen hjälp finns, utan det är bara att bestämma sig... Varför står det då i fass, att kontakta din vårdcentral om du finner det svårt att sluta!!! Många är frågorna, många är kraven men värken den består. Och det är väl inte så konstigt.
 Denna helg har varit djävulskt jobbig. Men att bryta ihop tillåter jag mig tyvärr inte. Kanske skulle jag må bra av det. Jag hoppas nu bara att detta så kallade rehab team kan lyssna på mitt rop på hjälp, annars vet jag inte riktigt hur jag ska orka.
Jag vill kunna glädjas åt varje dag som passerar, men för mig, just nu, är jag glad för varje dag som gått och att jag tagit mig igenom den. Jag ville, nu när jag lyckats gå ner några kilo i vikt kunna leva livet, men nånstans på vägen försvann levandet. Idag räknas timmarna mellan kapslarna.
Det är nu första gången jag skriver/talar så öppet om hur JAG mår, jag lyssnar ju alltid på alla andra, att få hjälpa andra få rätsida på sitt och må bra, får mig att känna mig värdefull och behövd och det är vad jag behöver.

Nu har jag fått lätta på trycket lite och i morron känns nog allt lite bättre.

Tusen kramar från mig

Tankar igen...

Sommaren är över och hösten kommer med sin svalka och sitt njutningsfulla mörker. Frisk luft i lungorna efter sommarens varma dagar. Sommaren har varit allt. Jobbig, rolig, fin och ibland lite långsam. Att upptäcka och utforska nya människor är en enorm upplevelser. Att vissa kan vara så rent genomgoda och andra missmodiga ända ut i fingerspetsarna. Vad får en människa att bli allt igenom bitter? Att se allt med svarta ögon, det finns liksom ingen gråzon... Kan det komma med åren? Det finns så mycket kärlek och goda tankar i många människor så jag drar mig till dom istället. Jag behöver inte mer bitterhet, jag vill leva mitt liv ljust, så mycket som möjligt i alla fall. Jag vill välja bort dom som drar ner andra i skiten. Ibland går det och ibland måste man bara följa med, men i så fall tänker jag stanna på kanten.
Att bli sviken har jag också fått känna på. Och om du sviker mig har du inget mer att hämta här. Jag vill ha ärlighet och uppriktighet. Jag kommer att "fejsa" dig om du sviker mig, om jag bryr mig om dig! Annars kommer jag bara att välja bort dig. Så om du har kurrage nog att stå till svars så kan du svika mig.
Denna vecka börjar jobbet igen. Ett jobb som man bör brinna ut i fingerspetsarna för om man ska göra ett gott arbete. Vissa glöder det lite för bara och då vet jag inte vad dom har där och göra. Jag är mycket lyckligt lottad som jobbar med dom jag gör, lite som min andra familj. Man delar både lycka o sorg med dem.
Lilleman ska också börja skolan. Han är väl ingen lilleman då direkt, men för mig kommer mina barn alltid att vara mina små hjärtan. Ibland kommer det bort i vardagen och allt som kommer med den, men jag hoppas att dom nånstans aldrig kommer att glömma det. Jag brukar säga till dom att "om jag inte skulle tjata o gnata på dom, alltså bry mig om dom, skulle jag inte heller älska dom".
Nu när sommaren snart är över och man kan summera semester och sommarlov, har vi nog haft en av våra bästa ledigheter. Att få bli accepterad i en ny gemenskap är en fin upplevelse. Att mina barn blir så väl omhändertagna av andra vuxna kändes otroligt bra.
Tack till sommaren 2011 och hoppas dina efterföljare blir lika fina om inte bättre!!!

With Love!!!

Mina barn...

Igår kväll när jag satt i bilen lyssnade jag en kort stund på Karlavagnen och blev bryskt påmind om verkligheten. En verklighet som kommer att komma, antagligen mycket snabbare än jag är beredd på. Många väntar tills den dagen kommer, men jag kan inte för mitt liv se fram emot den dagen. Jag greps av en sorts panik, mina tankar flög iväg åt tusen håll. Åhhh om jag bara kunde stanna tiden.... Jag blev bryskt påmind om att mina barn kommer att flytta ifrån mig en vacker dag. Jag kan flera gånger i veckan önska att, åhh om jag bara fick vara ensam ett tag, men i nästa minut kan jag inte vara utan dom. Dom fattas mig när dom inte kommer hem om kvällen, ett tomrum som känns. Jag insåg nog inte förrän igår vad som håller på att hända. Eller såklart att jag har vetat om vad som komma skall, men mina känslor hann ikapp då plötsligt. Någonstans inom mig bröt jag nog ihop en liten smula.
Jag måste ju nånstans bearbeta mig själv med att uppskatta mina barns alla stadier. Att få se dem växa upp till egna individer med egna mål och framtidsdrömmar. Jag hoppas att jag får vara med dom, att jag får dela deras vackra liv och speciella händelser.
Någonstans kommer jag att hitta det som är bra i att dom flyttar ifrån mig, men just nu känns det väldigt främmande och om jag får bryta ihop lite till, så kommer jag nog att komma ur det med nya ögon.
Lilla fröken H och jag är så lika i alla sätt. Ofta skär det sig hårt och brutalt, men lika ofta är hon den bästa kompisen jag kan ha. Jag hoppas i mitt hjärta att hon vill ha kvar mig som kompis och vill dela sina upplevelser och känslor med mig. Hon tiger ofta som muren, men jag vet att det finns en ytterst känslig person där inne. Det gäller bara att hitta henne.
Däremot lilla herr L, delar gärna med sig av allt, till alla. En känslosam kille som gärna hänger runt halsen, men samtidigt försöker vara en tuffing. En coool kille med attityd, som charmar världen med sin rättframhet och spontanitet. Jag hoppas för allt i världen att han behåller lite av det till sen, då kommer han att gå långt!
Jag fortsätter nu att ha semester ett par veckor till med min kaosartade men ack så kärleksfulla familj.

Ledsamheter..

Har idag haft mina tankar hos människorna i vårt fina grannland. Tvn informerar oss om hemskheter som vi inte ens kan föreställa oss kan hända i vår närhet. När jag och mannen satt oss ner för att slökolla på tvn igår kom de första rapporterna om bombattentatet i Oslo och lite senare kom en liten notis om att det pågick skjutning på en ö utanför Oslo. Den första tanken var att det var nåt gräl som uppstått, men snart kom det fram att det kunde höra ihop med attentatet i Oslo.
Dagen idag har mina tankar hela tiden flyttats till den ofattbart hemska händelse på Utöya. Att en människa  helt kallt kan kalla till sig ungdomar och försöka invagga dom i trygghet för att sedan skjuta dom helt besinningslöst är för mig nåt helt ofattbart. Hur ska dessa unga människor som undkom denna tragedi någonsin komma över detta? Hur ska vi vuxna någonsin kunna förstå vad dessa ungdomar har gått igenom? Vad får en människa att tro att han kan få bestämma över liv och död på detta hemska sätt? Många är mina tankar och jag vet att jag inte är ensam...
Många familjer har mist det vackraste dom har och det är för mig en mardröm. Tanken att få ett telefonsamtal från mitt barn, min ängel, ett samtal som förändrar hela vår tillvaro. Panik och fullständig frustration i luren som sedan bara bryts. Hur klarar man tiden som kommer därefter? Lever mitt allt eller? Att ens tänka tanken för mig får mig att må illa, hur ska då inte dessa stackars föräldrar må? Jag hoppas att jag aldrig kommer att få veta hur det är.
Mina problem känns plötsligt ganska små i jämförelse.
Att på kvällen få meditera i vinbärsbusken var nog vad jag behövde idag. Att återigen få en tankeställare att vara mer i nuet, att uppskatta mina barn och vad jag har omkring mig.


Mina tankar går till Er föräldrar, syskon, barn och anhöriga som miste er ängel i denna tragedi.


Ta hand om varandra!!

Inspiration...

Vaknade till ett mjau i natt och där var min älskade Mio, full av kärlek efter att jag varit borta en vecka, men tillslut tog hungern överhanden så han drog iväg igen. Till matskålen. När jag sedan vaknade igen stod regent som spön i backen och jag insåg att jag hade en hel del att göra innan min älskade man skulle få semester och vi skulle dra iväg till husvagnen igen.
Ett möte jag såg fram emot kom och en alldeles speciell flicka, kvinna och alldeles speciell människa. En människa som berättar saker som bara hon kan, med ett ivrigt språk som bara hon kan och med en lyster i ansiktet som bara hon har. Dessa kolsvarta ögon som borrar sig djupt in i själen och lämnar fina avtryck av förståelse och ömhet. Vi har känt till varann i något år men aldrig fått tillfälle att samtala. Inte förrän för några veckor sedan och denna vilde tog mig med storm och innerlighet. En kvinna man ska vara stolt att ha i sin närhet och som man nog aldrig skulle vilja ha som ovän. En kvinna som är ärlig och rak och vet sin plats på jorden.
Alla har vi våra mörka sidor, så även jag. Jag gillar att få veta allt om mina vänner, men det är få som får mig att öppna mig. Jag har svårt att förstå att någon skulle vara intresserad av att veta vem JAG är.
Vi satt och pratade strax över en timme tror jag, men det kändes som några minuter bara. Att kunna känna sån ömhet och kärlek till en annan människa, som vän är något helt ofattbart... Nej, jag ska inte bli hennes stalker, men ja, jag ska vara hennes vän, so help me god!! ;)
Att försöka hjälpa en vän som man ser mår väldigt dåligt utan att förstå det själv är också en väldigt svår bit, men att sedan bli sviken av densamme är åt helvete. Varför lägga ner sin egen tid, sin energi, när man får absolut ingenting tillbaka. Jag behöver inte dessa vänner... Mitt liv är alldeles för värdefullt för att spilla tid på enegisugande iglar. Ge mig nåt tillbaka, så ska jag vara din vän för evigt!! Många år har jag gett och gett av min så dyrbara tid och energi och det gör jag så gärna när jag vet att någon behöver den, men det krävs också en motprestation av något slag. När den dagen kommer och jag behöver få stöd, råd, tröst och hjälp finns ingen där.... VARFÖR??