Har idag haft mina tankar hos människorna i vårt fina grannland. Tvn informerar oss om hemskheter som vi inte ens kan föreställa oss kan hända i vår närhet. När jag och mannen satt oss ner för att slökolla på tvn igår kom de första rapporterna om bombattentatet i Oslo och lite senare kom en liten notis om att det pågick skjutning på en ö utanför Oslo. Den första tanken var att det var nåt gräl som uppstått, men snart kom det fram att det kunde höra ihop med attentatet i Oslo.
Dagen idag har mina tankar hela tiden flyttats till den ofattbart hemska händelse på Utöya. Att en människa helt kallt kan kalla till sig ungdomar och försöka invagga dom i trygghet för att sedan skjuta dom helt besinningslöst är för mig nåt helt ofattbart. Hur ska dessa unga människor som undkom denna tragedi någonsin komma över detta? Hur ska vi vuxna någonsin kunna förstå vad dessa ungdomar har gått igenom? Vad får en människa att tro att han kan få bestämma över liv och död på detta hemska sätt? Många är mina tankar och jag vet att jag inte är ensam...
Många familjer har mist det vackraste dom har och det är för mig en mardröm. Tanken att få ett telefonsamtal från mitt barn, min ängel, ett samtal som förändrar hela vår tillvaro. Panik och fullständig frustration i luren som sedan bara bryts. Hur klarar man tiden som kommer därefter? Lever mitt allt eller? Att ens tänka tanken för mig får mig att må illa, hur ska då inte dessa stackars föräldrar må? Jag hoppas att jag aldrig kommer att få veta hur det är.
Mina problem känns plötsligt ganska små i jämförelse.
Att på kvällen få meditera i vinbärsbusken var nog vad jag behövde idag. Att återigen få en tankeställare att vara mer i nuet, att uppskatta mina barn och vad jag har omkring mig.
Mina tankar går till Er föräldrar, syskon, barn och anhöriga som miste er ängel i denna tragedi.
Ta hand om varandra!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar