Får man tycka synd om sig själv??

Mitt jag är inte den som gärna vill tycka synd om mig själv. Det ordnar sig alltid. Men ibland känns allt så himla hopplöst, som just nu, just idag.
Jag vill inte vakna varje morgon med att fundera hur dagen ska bli, hur jag ska hitta orken och varför just jag. Allt började egentligen för länge sen , men den huvudsakliga orsaken var ett olyckstillbud för 2 ½ år sen. Jag gjorde illa nacken. Efter bara någon månad ville det inte ge med sig, utan snarare så spred sig smärtan till främst vänstra sidan av kroppen. Där är vi än... Med daglig huvudvärk, endel dagar bättre och andra sämre. Läkaren satte en diagnos, fibromyagi, orsakad av långvarig värk, med whiplashen som startskott. I de flesta fall har man blivit bättre inom 6 månader... 6 månader gick... Nästa läkare sa, man blir i de flesta fall bra inom två år... 2 år har gått... Nu är nästa bud, man blir i de flesta fall bra inom 5 år och jag skulle vara överlycklig om det är så, för då har jag halvtid som längst nu. Min ork tryter!!
Efter att ha slitit med denna värk och vissa mediciner mår jag inte bra av fick jag äta en djävulsk tablett. En liten jävla kapsel som fullkomligt äter upp mig. För varje kapsel jag tar får jag en fruktansvärd ångest. Läkarna skriver ut den med förbehållet "Du vet att den inte är bra för dig, den är beroendeframkallande". Jo tack, det VET jag... Jag vet dock inte hur jag nu, efter över två år ska kunna sluta med dem. Ska jag fortsätta att må dåligt för varje jävla kapsel, eller ska jag må dåligt av denna jävla värk!!!
Jag hoppas att min resa ska ta en ny vändnig inom kort. Jag har blivit erbjuden att få hjälp av ett så kallar rehabteam. Jag hoppas dom kan hjälpa mig, eller som det så fint låter "att lära mig leva med värken"...
Har försökt minska på medicinen, har försökt att sluta, men min hjärna och kropp går upp i atomer. Att "tända av" är ingen dans på rosor!!! Jag vill ha hjälp, men läkaren påstår att det ingen hjälp finns, utan det är bara att bestämma sig... Varför står det då i fass, att kontakta din vårdcentral om du finner det svårt att sluta!!! Många är frågorna, många är kraven men värken den består. Och det är väl inte så konstigt.
 Denna helg har varit djävulskt jobbig. Men att bryta ihop tillåter jag mig tyvärr inte. Kanske skulle jag må bra av det. Jag hoppas nu bara att detta så kallade rehab team kan lyssna på mitt rop på hjälp, annars vet jag inte riktigt hur jag ska orka.
Jag vill kunna glädjas åt varje dag som passerar, men för mig, just nu, är jag glad för varje dag som gått och att jag tagit mig igenom den. Jag ville, nu när jag lyckats gå ner några kilo i vikt kunna leva livet, men nånstans på vägen försvann levandet. Idag räknas timmarna mellan kapslarna.
Det är nu första gången jag skriver/talar så öppet om hur JAG mår, jag lyssnar ju alltid på alla andra, att få hjälpa andra få rätsida på sitt och må bra, får mig att känna mig värdefull och behövd och det är vad jag behöver.

Nu har jag fått lätta på trycket lite och i morron känns nog allt lite bättre.

Tusen kramar från mig