Ledsamheter..

Har idag haft mina tankar hos människorna i vårt fina grannland. Tvn informerar oss om hemskheter som vi inte ens kan föreställa oss kan hända i vår närhet. När jag och mannen satt oss ner för att slökolla på tvn igår kom de första rapporterna om bombattentatet i Oslo och lite senare kom en liten notis om att det pågick skjutning på en ö utanför Oslo. Den första tanken var att det var nåt gräl som uppstått, men snart kom det fram att det kunde höra ihop med attentatet i Oslo.
Dagen idag har mina tankar hela tiden flyttats till den ofattbart hemska händelse på Utöya. Att en människa  helt kallt kan kalla till sig ungdomar och försöka invagga dom i trygghet för att sedan skjuta dom helt besinningslöst är för mig nåt helt ofattbart. Hur ska dessa unga människor som undkom denna tragedi någonsin komma över detta? Hur ska vi vuxna någonsin kunna förstå vad dessa ungdomar har gått igenom? Vad får en människa att tro att han kan få bestämma över liv och död på detta hemska sätt? Många är mina tankar och jag vet att jag inte är ensam...
Många familjer har mist det vackraste dom har och det är för mig en mardröm. Tanken att få ett telefonsamtal från mitt barn, min ängel, ett samtal som förändrar hela vår tillvaro. Panik och fullständig frustration i luren som sedan bara bryts. Hur klarar man tiden som kommer därefter? Lever mitt allt eller? Att ens tänka tanken för mig får mig att må illa, hur ska då inte dessa stackars föräldrar må? Jag hoppas att jag aldrig kommer att få veta hur det är.
Mina problem känns plötsligt ganska små i jämförelse.
Att på kvällen få meditera i vinbärsbusken var nog vad jag behövde idag. Att återigen få en tankeställare att vara mer i nuet, att uppskatta mina barn och vad jag har omkring mig.


Mina tankar går till Er föräldrar, syskon, barn och anhöriga som miste er ängel i denna tragedi.


Ta hand om varandra!!

Inspiration...

Vaknade till ett mjau i natt och där var min älskade Mio, full av kärlek efter att jag varit borta en vecka, men tillslut tog hungern överhanden så han drog iväg igen. Till matskålen. När jag sedan vaknade igen stod regent som spön i backen och jag insåg att jag hade en hel del att göra innan min älskade man skulle få semester och vi skulle dra iväg till husvagnen igen.
Ett möte jag såg fram emot kom och en alldeles speciell flicka, kvinna och alldeles speciell människa. En människa som berättar saker som bara hon kan, med ett ivrigt språk som bara hon kan och med en lyster i ansiktet som bara hon har. Dessa kolsvarta ögon som borrar sig djupt in i själen och lämnar fina avtryck av förståelse och ömhet. Vi har känt till varann i något år men aldrig fått tillfälle att samtala. Inte förrän för några veckor sedan och denna vilde tog mig med storm och innerlighet. En kvinna man ska vara stolt att ha i sin närhet och som man nog aldrig skulle vilja ha som ovän. En kvinna som är ärlig och rak och vet sin plats på jorden.
Alla har vi våra mörka sidor, så även jag. Jag gillar att få veta allt om mina vänner, men det är få som får mig att öppna mig. Jag har svårt att förstå att någon skulle vara intresserad av att veta vem JAG är.
Vi satt och pratade strax över en timme tror jag, men det kändes som några minuter bara. Att kunna känna sån ömhet och kärlek till en annan människa, som vän är något helt ofattbart... Nej, jag ska inte bli hennes stalker, men ja, jag ska vara hennes vän, so help me god!! ;)
Att försöka hjälpa en vän som man ser mår väldigt dåligt utan att förstå det själv är också en väldigt svår bit, men att sedan bli sviken av densamme är åt helvete. Varför lägga ner sin egen tid, sin energi, när man får absolut ingenting tillbaka. Jag behöver inte dessa vänner... Mitt liv är alldeles för värdefullt för att spilla tid på enegisugande iglar. Ge mig nåt tillbaka, så ska jag vara din vän för evigt!! Många år har jag gett och gett av min så dyrbara tid och energi och det gör jag så gärna när jag vet att någon behöver den, men det krävs också en motprestation av något slag. När den dagen kommer och jag behöver få stöd, råd, tröst och hjälp finns ingen där.... VARFÖR??

Lägtan...

Innan mannen åkte hem till Djura igår hann vi med att åka till Järlåsa för att åka ångtåg. En mycket trevlig tripp där vi hann insupa massor av natur och en annorlunda tågresa. Åkte genom skogen med ett väsande och frustande ånglok längst fram Vagnen vi åkte i hade inga fönster så vi kunde dra i oss skogens alla dofter. Vackra sjöar gled förbi där små öar hade fina stugor. Tyvärr brakade himlens alla väder gudar samman på hemvägen så vi blev alldeles genom blöta och frusna. Men när jag står där på tåget och ser ut över ett regnigt landskap och känner skogens dofter vakna till liv i det sköna sommar regnet, inser jag att även ett skyfall är fantastiskt vackert. Att se miljoner regndroppar falla mot en sjö, vinden tar tag i trädtopparna och åskan runga förstår man att natuens krafter kan vi inte rå på. Och tur är väl det!!
Eftersom C skulle fortsätta hemåt och vi andra skulle vända tillbaka till semesterlivet skildes våra vägar efter färden, och det ska gudarna veta att jag hade helst sett att han följde med oss tillbaka igen.
Alla säger att det är så bra att man får längta efter varann ibland, men jag vill inte alls längta. Jag vill vara tillsammans. Jag känner mig halv.
Jag är dock väldigt glad över att få ha den kärlek jag har efter ganska många år tillsammans.
Inom kort kommer vi att ha bröllopsdag för 8:e gången och jag hoppas verkligen att vi kan få till en mysig dag då.

Semester...

Detta borde vara den absolut bästa morgonen på hela året. Morgonen då jag kommer hem från sista jobbnatten, för att sedan få min efterlängtade semester. Och visst ligger det väl lite av förväntan i luften. Förväntan att bara få ha det skönt och njuta, sovmorron, härliga solnedgångar, skrattande barn i vattenbrynet, god mat och bara få vara.... Men... Kommer det någonsin att bli som man tänkt sig... I år ska det bli det!! Måste ha en positiv syn på det hela så ska det nog gå bra!!
Vi har många gånger pratat om skillnaden mellan när vi växte upp och nu när våra barn växer upp. Vad har dom för förväntningar jämfört med oss. En stor skillnad är ju i alla fall bilåkandet. När jag växte upp kuskade vi runt med husvagn åt alla väderstreck. Vi lekte bilbingo och samlade på vägmärken, letade kossor, hästar o traktorer, alla gav dom olika poäng och sjöng för full hals, medan jag gav brorsan ett tjyvnyp och gav honom skulden. Idag platespottar man, bråkar viken film man ska se på den bärbara datorn och vägmärken ser inte ungarna förrän dom sitter på körskolan. Var har tjusningen med att titta ut på landskapet tagit vägen. Hur ska barnen veta att dom har åkt hemifrån för att sedan kliva ur bilen 55 mil senare. Och ac fanns överhuvud taget inte i bilarna, som åtminstone fanns i min familj. Nu skriker man om inte bilen blir kall inom 5 meter från start platsen....
Men förväntningarna finns ju ännu kvar. Att jag ska få vara ledig med min familj. Att vi till hösten ska kunna titta tillbaka och känna att jo, vi hade en fin och skön sommar tillsammans. Om jag inte kan ge mina barn dyra och långa resor, besök i varje djurpark eller bo på olika hotell, så hoppas jag att jag kan ge dom minnen. Fina minnen som stannar, som finns kvar när dom också blir stora. Jag har många fina minnen från min barndom.
Tillbaka till känslan som finns just nu. Att precis ha kommit hem och lagt mig och vet att NU har jag semester är den mest ljuvliga av många känslor.
Så mina vänner, passa på att njuta av dagen, även om den tycks grå ibland. Det finns så mycket att upptäcka.  Strunta i alla måsten, det kommer säkert ett bättre tillfälle att ta hand om dom längre fram. Se till att ta hand om Dig under denna ljuva sommartid.

Simma lungt!!

Att ta mod till sig...

Många gånger har jag funderat vad en blogg kan vara bra för, varför det finns det en uppsjö av olika bloggar och framför allt, VEM läser alla dessa bloggar?? 
Att ta mod till sig att skriva ner det tänkta är inte alltid så lätt och vem ska jag tillåta att läsa det jag tänker? Nu har jag tagit mod till mig att skaffa en blogg att skriva ner det jag tänker och sen är det upp till alla om man vill läsa.
Min hjärna genom syras av tankar dag in och dag ut. Kanske kan det vara bra att få ner dom på pränt nångång, så kanske vissa av dom förvinner.
Att jag kommer att skriva ner hur mina dagar ser ut kommer inte att hända, ett sådant intressant liv kommer jag aldrig att ha. Utan mina högst egna förvirrade tankar kommer att präntas ut.
Att ha en egen liten oas där man kan skriva av sig är nog vad jag kan tänkas behöva emellanåt.


Igår gjorde jag min fina flicka mycket ledsen. Helt utan vilje dessutom. Om hon bara visste eller förtår hur ledsen jag blev för hennes skull.... Att växa upp mot tonåren är inte lätt, vare sig för föräldrar eller för den aktuella tonåringen. "Ja, där ser du hur jag haft det!" skulle en viss moder säga till mig, men det hjälper ju liksom inte mig det minsta i hur jag ska kunna stötta och hjälpa min fina H. Att försöka finnas där för henne är väl vad jag ska koncentrera mig på, men man måste också misslyckas ibland, även som förälder.
Att känna denna vilkorslösa kärleken som fanns när barnen var små, är något man får kämpa för varje minut idag. Även fast jag tror att samma band och kärlek finns kvar någonstans.
Ett ganska kort men intensivt första inlägg. Hoppas inte det sista dock...