Jag är rädd.... Rädd att mitt väsen håller på att gå sönder. Jag skriker o skriker men ingen hör. Mitt hjärta är påväg ur kroppen. Den kommer nu. Den som jag är rädd för. Ångesten över mig själv som människa. Varför just jag? Tårarna brinner innanför ögonlocken men jag tänker fan inte låta dom komma. Tänker inte visa mig svag, fast jag helst av allt vill sjunka ihop till en blöt fläck. Att alltid vara glad, kåt o tacksam som Lorry skulle ha uttryckt det. Jag tror inte jag fixar det! Igår sprang jag för mitt liv, men känslan hinner ikapp mig igen. Käftsmäll på käftsmäll, besvikelse och outgrundliga krav hopar sig.
Låt mig bara se en ljusglimt av att det kommer att bli bra. Bara en... Gaaaahhhh!!! Det finns ett mörker inom oss alla. Mitt är här nu. Det visar sig inte ofta, men nu blottlägger jag mig för dig... Tro inte att jag alltid är en glad skit, det är en väl spelad charad för att slippa alla jobbiga frågor!!!
Hur ska jag kunna förklara, när jag inte vet själv.
Alla dessa krav. Alla borden. Jag borde gjort si, jag borde gjort så, jag skulle ha varit där, jag skulle ha brytt mig mer. Jag borde. Jag BORDE, JAG BORDE!!!!!! Det skriker i min själ, men ingen hör. Ingen kommer att få höra.
Den är här nu....
